Kejsaren nya kläder Tystnadskultur bortom rädslokultur
Kejsarens nya kläder är kanske den mest kända berättelsen om någon form av tystnadskultur. Låt gå att det är en saga, den bär ändå på en viktig sensmoral om de krafter som kan få hela grupper att tystna. Faktum är att i en av de första vetenskapliga undersökningarna av tystnadskultur användes just denna berättelse för att introducera läsaren till begreppet. I sagan beror gruppens tystnad på att skräddaren informerat om att det bara är de mest begåvade som kan se kläderna ifråga - vilket självklart leder till att ingen vill medge att de faktiskt inte kan se dem. Komiskt och pinsamt för kejsaren, men skrattet fastnar lätt i halsen vid tanke på att många verkliga exempel av en utbredd tystnadskultur har lett till värre effekter än att en makthavare gått med rumpan bar.
Det finns inte någon vetenskaplig konsensus kring vad vi menar med begreppet tystnadskultur. Det kan både beskrivas som utfallet av många individuella tystnadsbeslut, eller som ett mer eller mindre uttalat normsystem där vissa saker inte ska sägas i en grupp. I en tystnadskultur brukar man tala om att tystnaden också ska beröra viktiga missförhållanden eller problem. Men vad finns det för förklaring och vad vet vi om de konkreta orsakerna till att en tystnadskultur uppstår? Rädsla för repressalier är en vanlig orsak till tystnad, som också brukar anges i många spektakulära beskrivningar av tystnadskultur. Men rädsla är långt ifrån det enda som kan få grupper av individer att tystna.
Bortom rädsla
I ett tidigare blogginlägg om tystnadskultur fokuseras på tystnadskultur baserad på rädsla och vad man kan göra åt det. Men som begreppet används idag verkar även andra orsaker till tystnadskultur finnas, där olika typer också bäst bemöts med olika insatser. Så om det inte är en rädsla för att utsättas för negativa konsekvenser som leder till tystnad, vad är det då?
Tystnadskultur och psykologisk otrygghet
I sagan om den nakna kejsaren ser vi ett exempel som har stöd i forskning. Det är inte en rädsla för repressalier som orsakar tystnaden, utan en vilja att inte tappa masken. Kejsaren går naken eftersom undersåtarna inte vill verka dumma. Sociala relationer, social osäkerhet och anseende dominerar här som orsak. Psykologisk otrygghet och normsystem om att det inte är ok att ställa “dumma” frågor är exempel på faktorer som kan bidra till en sådan typ av tystnadskultur.
Tystnadskultur och uppgivenhet
Vid sidan av rädsla är en känsla av uppgivenhet en av de vanligaste orsakerna till tystnadskultur. Tystnaden har då sin grund i en uppfattning om att det jag har att säga ändå inte kommer att leda till någon verklig skillnad. Det är ett rationellt beslut att inte lägga tid och engagemang på att försöka påverka ett problem, om det finns erfarenheter av att det är meningslöst. I detta fall fortsätter kejsaren att vara naken eftersom ingen av undersåtarna tror att deras information kommer att göra skillnad. Ineffektiva eller otydliga system för hur varningar om problem följs upp, ointresse från ansvariga, avstånd till makten eller dålig kommunikation kan leda till en sådan kultur. Att följa upp och ge ett kvitto på att en individs investering i form av att påtala ett problem faktiskt leder till skillnad, är ett sätt att motverka denna typ av tystnad. Varje gång detta inte sker kommer också normen om tystnad som det mest rimliga alternativet att förstärkas.
Tystnadskultur av prosociala anledningar
Tystnadskultur kan också uppstå av prosociala anledningar. Kanske täcker man upp för en person som man tycker om, eller så vill man göra en gentjänst till någon och väljer därför att inte ta upp ett problem som kan orsaka problem för honom eller henne. Denna prosociala attityd kan vara positiv då den främjar god stämning och gruppsammanhållning, men riskerar att vidmakthålla och förvärra allvarliga problem. Kejsaren fortsätter att vara naken eftersom gruppen inte vill förstöra den trevliga stämningen.
En mer nyanserad syn på tystnadskultur
Det som framgår av vårt sagoexempel är att utfallet - gruppens tystnad - kan bero på flera olika orsaker. Så vad tillför det egentligen att sammanföra alla dessa skilda gruppfenomen under samma namn? Anklagelser om en tystnadskultur i en organisation är ju förknippat med starkt negativa värden och kan förstärka misstron inom en organisation. Samtidigt ger benämningen tystnadskultur oss väldigt lite information om vad det är som faktiskt pågår, mer än att det finns en upplevelse av att viktiga saker inte sägs. Begreppet tystnadskultur riskerar på så sätt att förvirra mer än förklara, och kan stjälpa snarare än hjälpa oss mot en lösning.
Vad bör då göras när medarbetare uttrycker att det finns en tystnadskultur? Den tidigare bloggen föreslog att en mer framkomlig väg kan vara att kalla det en rädslokultur istället för en tystnadskultur, för att på så sätt möjliggöra ett mer öppet utforskande av upplevelsen av rädsla och tystnad. Kanske behöver vi lägga till “uppgivenhetskultur”, “anseendekultur” eller “trevlighetskultur” för att på ett mer nyanserat sätt kunna avgöra vilka psykologiska processer som pågår och vad som behöver göras. Viktiga frågor för att reda i detta och få mer fakta på bordet kan vara: Vad sägs inte? Till vem sägs det inte? Vad blir konsekvensen om det sägs? I vilka situationer uppstår tystnad?
Tydligt är dock att utbredd tystnad om viktiga problem kan vara oerhört skadligt för en organisation, oavsett om den beror på resignation, prosociala motiv eller rädsla. Att inte få ta del av medarbetares kunskap om den egna organisationen ger mindre utrymme för utveckling - och i värsta fall riskerar organisationen att hamna med rumpan bar.
Bloggar:
Bygg en felkultur för trygg excellens — Sandahl Partners
Tystnadskultur eller rädslokultur — Sandahl Partners
Källor:
Morrison & Milliken. (2000). Organizational Silence: A Barrier to Change and Development in a Pluralistic World.
Silence in Organizations — What We Need to Know, What We Know, and What We Don’t Know av Michael Knoll. Ur boken The Silence of Organizations: How Organizations Cover up Wrongdoings. (2021).