Kollaborativt minne: Förstå betydelsen och hur det påverkar ditt liv

Det var måndag morgon igen. Jag trängdes på tunnelbanan tillsammans med många andra. Vid Mariatorget kliver en man ombord. Han talar med hög röst i sin mobil. Konversationen vi tar del av är ensidig. ”Jag har skickat pengar till dig redan” kort tystnad ”Ta en taxi” paus ”Sätt fart nu”. Jag drar slutsatsen att jag lyssnar på en förälder. ”Nej, koden till din telefon kan jag absolut inte” paus ”Ring mamma, hon kan koden” tystnad ”Mamma kan koden. Jag ringer henne åt dig”. Samtalet känns stressigt. Mannen fipplar med mobilen och har kort därefter kontakt med mamman som mycket riktigt kan koden. Mannen säger den så högt så att hela vagnen hör ”794513”. Flera gånger upprepar han koden för sig själv högt innan han ringer upp barnet igen, som svarar på syskonets mobil. Mannen är helt upptagen av koden. Han måste minnas nu. Koden upprepas flera gånger tills ett lugn uppstår både i mobilsamtalet och i tunnelbanevagnen. Vid T-centralen sätter sig mannen ner med en suck. Jag kliver av, förundrad över det lilla minnesdrama jag precis varit med om.  

Kollaborativt minne 

Vad vi precis varit med om är en illustration av alla de minnen vi inte minns själva utan tillsammans med andra. Man talar om kollaborativt minne. Samarbetsminne. Forskningen inom detta område är förhållandevis ny, då man tidigare varit mest intresserad av den individuella minnesförmågan och prestationen. Men i vardagen både skapar vi och plockar fram många minnen tillsammans. Inte sällan behövs bara en liten minnesbit av någon annan för att ett helt minnespussel ska komma på plats. Det gäller i privatlivet, som i den lilla scenen jag nyss beskrev, och det gäller i arbetslivet.

Minnets betydelse i arbetslivet 

I arbetslivet finns det litet olika varianter beroende på sammanhang. I team med klara mål och väl inövade roller, som till exempel på en akutmottagning, handlar det både om automatiserade minnen som sitter i kroppen och om olika yrkeskunskaper som samspelar och sitter så väl ihop att man kan klara situationer med gott resultat även under hög stress.  I andra sammanhang kan den gemensamma minnesväven vara mer omedveten. Vi upptäcker först när en kollega som jobbat länge hos oss slutar hur rutiner faller. Kunskaper vi trodde organisationen hade, har just gått ut genom dörren i form av en person. Utan att tänka på det har vi, liksom familjen i scenen på tunnelbanan, ibland till och med delat upp mellan oss så att en roll memorerar en viss typ av minnen och en annan roll tar hand om andra. Det finns en risk att vi människor när vi ingår i en grupp med otydligt syfte och ansvarsfördelning avstår från att lägga väsentlig information på minnet. Då fungerar varken vårt eget eller det samarbetande minnet när det prövas. Jag tror de flesta av oss har erfarenhet från skoltiden eller arbetslivet av att delas in i grupper slumpvis och sen skickas ut med en uppgift att lösa tillsammans. Väl på plats i gruppen tittar man på varandra och undrar om någon har koll på vad vi skulle göra? Instruktionerna i helgrupp för en stund sedan memorerades inte noga av varje individ. Om vi skulle göra ett minnestest skulle det visa stora variationer. Vidare kommer det att bero på slumpen om någon i gruppen varit mer ansvarstagande och skrivit ner instruktionen. Men i varje grupp kommer man trots det att kunna börja bygga ett kollaborativt minne med de minnesbitar var och en har. Många gånger vet ledare och pedagoger om detta och har förberett gruppövningar med minnesstöd av olika slag, men själva fenomenet handlar om att individen släpper ansvaret för sitt minne i den stora gruppen. Framförallt om rollen  är oklar.

Vad fyller minnesförmågan för funktion? 

Minnesförmågan fyller en central funktion i våra liv. Minne är rörelser, språk, identitet och sammanhang. Utan det skulle vi inte fungera. Vårt språk öppnar upp för samhörighet i gemensamma minnen och kunskaper som vi har tillsammans. Här skapar minnet ett VI. Vi bygger minnen ihop med varandra hela tiden. Inte sällan sitter minnet på jobbet ihop med de roller vi har där. Hemma på soffan en fredagskväll är det inte säkert att jag minns alla detaljer i de strategiska vägval vi samtalade om i ett möte på jobbet, men i möte med mina kollegor efter helgen lägger sig allt på plats igen.  

Situationen jag beskrev inledningsvis tror jag många känner igen sig i. Om jag avslutningsvis skulle ge ett råd till pappan på tunnelbanan, så är det att vid middagsbordet på kvällen lyfta frågan om ansvar för olika minnen i familjen. Det är onekligen opraktiskt för familjesystemet att barnet behöver låna syskonets mobil och ringa pappan som ringer upp mamman för att kunna öppna sin egen telefon. Kollaborativt minne är ett fantastiskt minnesstöd i vardagen, under förutsättning att vi tar ansvar när så krävs. Att bjuda in en kollega med frågan ”hur var det man gjorde här nu igen?” öppnar upp för bra relationer på jobbet och är något vi ska utveckla. Men ibland behövs även samtal om hur vi tillsammans minns på jobbet, om vad olika roller ska bära och vad som behöver sitta i hela organisationens minne.

Litteratur: Derwinger, A. Minnets möjligheter. (2005)